En person som jag känner att jag verkligen vill träffa just nu är min kära vän Madeleine Parkenberg. Hon är en helt underbar person med en strålande gloria runt huvudet. Hon har funnits för mig i fyra års tid och jag finns och kommer alltd finnas för henne. Efter nian splittrades våra vägar, vi började på olika gymnasium och skaffade nya umgängen så vi har glidit ifrån varandra lite. Men den stora orsaken till det tror jag mest är att det blev för jobbigt för oss att inte få träffas varje dag, inte få prata om allt varje dag, inte få vårt dagliga skratt och inte få sjunga alla sånger vi en gång älskade! Det är så grymt saknat, fasiken vad jag saknar att kunna "ta dig för givet" och känna den tryggheten av att veta att du finns där 5 dagar i veckan mellan 08.00 till 14.00. Jag saknar att spendera de långa rasterna vid cafeterian och höra skratten eka i korridorerna. Jag saknar våra tjafs. Jag saknar din öppna famn som man dagligen möttes av. Jag saknar gemenskapen. Sammanhållningen. Fast vi kommer aldrig släppa varandra och det vet jag. Dags att ses snart igen min bästevän! Tre ord till:
-Jag älskar dig