http://www.youtube.com/watch?v=no0h24dg-7w&feature=fvst
Morfar, sen den dagen du gick bort har jag inte riktigt känt sorgen och jag tror att det beror på att jag fortfarande är så chockad, för mig är det så ofattbart.. Fast den dagen kommer alltid. Dagen då man släpper allt annat och låter tårarna rinna. Jag vet inte hur det hände men helt plötsligt när jag lyssnade på en låt var det som tårkanalen sprack. Jag bet mig i läppen och försökte stå emot, men då hörde jag orden som mina underbara vänner sagt: Våga vara ledsen Julia.
Morfar du och jag höll ihop mer när jag var liten, jag har så många minnen från när jag var liten flicka och var uppe hos dig. Lekte med dig, Zacko och besökte dig i husvagnen alla dessa somrar. Men när jag växte upp förtunnades denna underbara relation men kärleken var fortfarande lika stark. Nu när du är borta är minnena med dig och de minnena jag har av dig de som är starkast. Begravningen är om några veckor, jag vill inte vara där för jag vet hur jävla ledsen jag kommer vara men jag vill ändå eftersom det är mitt enda sätt att få träffa dig en sista gång, en sista chans att säga hejdå. Morfar du var en krigare, du kämpade in i det sista. Du var så himla stark och du ska veta att jag är stolt över dig.
Saknaden är så enorm, varför var du tvungen och lämna oss nu? Hur ska det nu bli när jag inte får åka till de där tobleronehusen och hälsa på dig, inte gå ut med offan och inte få den där stora trygga kramen och pussen på kinden?
Jag älskar dig morfar, jag varar dig förevigt i mitt hjärta. Jag hoppas änglarna tar hand om dig!
Du är bäst